Vattenbrist

Tirupur ligger i ett område som är torrt, det finns inte några floder att hämta vatten ur.
Allt behov av vatten för lokalbefolkning och industri tas ur grundvattnet.

På slutet av 1980-talet hade staden en boom i T-shirtproduktion och blev en av världens främsta exportörer av T-shirts. (Kina är världen största producent av T-shirts och på andra plats ligger idag Bangladesh. Indien trea.)

Denna boom innebar en drastisk minskning av grundvattennivån i Tirupur med omnejd och akut vattenbrist blev resultatet.

Lösningen för industrin var vattenreningsverk för att rena och återvinna vatten. Större företag investerade i egna reningsverk och Emperor Textiles var 1994 först i Tirupur med detta och blev  i princip självförsörjande med vatten. 

Staten har också kommunala reningsverk för mindre färgerier som inte kan bekosta det själva.

Problemet var dock inte helt löst. Alla följde inte lagstiftningen, 2012 uppgick antalet färgerier till 780 st och de som fuskade var långt fler än de som gjorde rätt.

Bönderna hade fått nog och drog delstaten inför rätta för att de lät föroreningen fortsätta.

Det blev ett fall i domstolen och alla färgerier stängdes under tiden utredningen pågick. Även de färgerier som skött sig stängdes och man fick söka alternativa platser över hela landet att få sina garner infärgade för att hålla leveranstider. Eller försöka mildra slaget.

Efter 6 månader fick de första färgerierna klartecken att sätta igång igen och Emperor Textiles var det 3:e företaget att öppna.

Idag är 240 privata färgerier godkända och 10 kommunala.

hos vävfabriken

I Tirupur finns en enda etablerad fabrik för export av vävda tyger. Det är Emperor Textiles som sedan slutet av 60-talet har samarbetat med Linum.

Det började med Palaniswamy och Sven Kempe (som besökte oss för ett par veckor sedan). De hade redan då egen infärgning och all vävning skedde för hand. Fram till 2001 var Linum Emperor Textiles enda kund så samarbetet mellan de två företaget är nästan som ett joint venture.

Idag drivs fabriken, som innefattar färgning av garn, vävning av tyger och sömnad, av sönerna Karthikeyan och Krishnaraj.

Karthikeyan, Palaniswamy och Krishnaraj

Karthikeyan som är den äldre brodern är utbildad textilingenjör för att det var planerat att han skulle ta över. Han kom in i företaget 2000 och det var i och med att han började arbeta som han egentligen började intressera sig för textilproduktionen. Karthikeyan tar hand om vävning, kvalitetsutveckling och marknad.

Krishnaraj är utbildad i business och dataprogrammering. Det var inte självklart för honom att jobba inom textilbranschen men eftersom han ändå hade tänkt sig någon typ av företagande var det naturligt att gå in i familjeföretaget. Krishnaraj sköter finanser, it-frågor och den del av produktionen som rör infärgning.

Sedan bröderna började arbeta tillsammans har de utvecklat företaget genom att utöka produktionskapaciteten och söka nya samarbeten.  Nu producerar de också kvalitetstyger för skjortor som exporteras till Italien, bäddtextilier av linne till USA och en mindre del accessoarer och plagg till Australien och Tyskland.








Hur går det till i deras bransch med överskottsproduktion och vad gör de med sitt spill?

Emperor Textiles har ett generell påslag på 5% överproduktion.

I och med att produktionen övergått från handvävning till maskinvävt genereras mycket mer spill.

Produktionskedjan är lång: från fiber till spunnet garn, infärgning, uppsättning av varp, till vävning, processer, tillskärning och till sist sömnad av produkt så är minst 25% spill. Detta inkluderar också 'osynligt' spill: trådändar, ludd vid tvättning mm.

Infärgningsspill som mest handlar om infärgningsfel säljs vidare lokalt. Det kan ha blivit ojämnt infärgat eller att färgen fått fel nyans än specificerat.

Varpändar och garnrester säljs vidare per kilo och hämtas upp av handlare av just detta.
Vid vävning med entrådiga varor måste den klistras (stärkas) och vid varje uppsätting behövs 35 extra varp som sedan klipps av och och rullas ihop till stora bollar.
Detta spill tas tillvara av andra som köper in dem och sätter upp i hand- och mer mekaniska vävstolar. På så vis och produceras tyger för sömnad av t.ex. skjortor till den lokala marknaden.

Vävt överskott och spill säljs också av lokalt efter en tid i lager. Avklippta stadkanter packas i säckar direkt i vävfabriken och klippspill packas vid syfabrikerna.

Stadkanter - finfint material

spill blir nya T-shirts

I morse på marknaden hittade vi några återförsäljare av mindre bitar trikåspill. Bland dem fanns en skräddare som sydde ihop mönstrade bitar till T-shirt som de sålde buntvis - alla med blandade mönster mixade i massa varianter - ett mönster fram, ett annat bak, ett på vardera ärm och så runt halsen.

Väldigt slumpvis ihopsatta, tyvärr väldigt dåligt sydda men väldigt charmiga.

Inte vilken trikåfabrik som helst

Det naturliga steget efter att ha tittat på var överskottet tar vägen är att besöka en trikåfabrik.
Vi vill veta lite om hur industrin fungerar, åtminstone ur en producents perspektiv.

Sedan tidigare känner KE Raju som äger Excel Deals, en fabrik som tillverkar trikå och stickade kläder. 1984 började han började arbeta med sin pappa som var garnhandlare och 1989 kom han till Tirupur, startade sin egen produktion av T-shirts av bomull (det som Tirupur är känt för).

Raju studerade handel men hans far var garnhandlare och vi får en ta del av en intressant del textilhistoria.

Från 1969 exporterade Rajus far bomullsgarn till dåvarande Tjeckoslovakien.
40 containers (!) skeppades varje månad och han reste dit minst 2 ggr per år för att besöka fabrikerna, för att förstå vilka kvaliteter de behövde, höra vad de tyckte om kvaliteterna, vad som kunde bli bättre.

Tjeckolsovakien hade en mycket modern och storskalig vävproduktion och det producerades metervaror, dukar, strumpor, de finaste näsdukarna i världen och mycket annat.

Muren föll och handeln kom till ett tvärstopp. I nästan två år sålde de nästintill ingenting.

Runt 2005 hade små företagare börjat ta över delar av industrin och nysatsat, vilket gjorde att Rajus far började en del garner dit igen. Han fungerade också som konsult mellan producenterna och nya leverantörer på marknaden i andra delar av världen.

Raju kände sig inte så lockad av utvecklingen av T-tröjeindustrin, ingen vill betala för en T-shirt. Det är en kapplöpning om det lägsta priset så han frågade sig vad han skulle göra. 1998 köpte han en liten fabrik utanför Tirupur och har de senaste åren arbetat med att utveckla produktionen till stickat i alla material. Från bomull och ull till silke och akryl, i alla grovlekar.

En fabrik blev tre och för två år sedan började Raju bygget av en ny fabriksbyggnad och även om den inte är helt färdigställd så är vi efter rundvandringen så imponerade!

En modern byggnad i tegel (en tradition från Kerala där Raju kommer från), solceller som driver utomhusbelysningen och lamporna för nödutgångar, ett minivind... som förser solcellbatterierna med extra laddning. Fläktar, uppehållsytor, ett boende för de kvinnliga anställda och matsal med fri mat.

Strömförsörjning är ett mycket stort problem för alla i området och strömvabrott på mer än 12 timmar per dag är mer regel än undantag. Dieselgeneratorer är den kostsammma lösningen och även om Raju är mycket medveten om att hans solceller inte kan driva hela fabriken är det ett ställningstagande i rätt riktning.

Andra problem i denna stad som myllrar av aktivitet är arbetskraft. Det finns inte tillräckligt och de som vill arbeta som skräddare blir färre. Andra branscher lockar mer och att vara skräddare har inte hög status alls. De flesta som arbetar i denna fabrik är från norra Indien, till stor del för att de har mer kunnande om att sticka med grövre kvaliteter.

Spillet då vad gör han med det? Jo, det vita sorteras från övriga färger eftersom det har ett högre kilopris, det packas i säckar och en gång i veckan hämtas det. 

Vad Raju vet går en del till lump och används i handgjort papper, en del fördelas till fibrer och spinns tillsammans med polyester för att bli starkare till nytt garn, dock av en ganska grov och låg kvalitet.

Det här vill vi förstås veta mer om ...

1 km överskott

Idag har vi varit på en marknadsplats för överskottsproduktion från industrin.



En kilometerlång gata med försäljning av tygbuntar och säckar med trikå, trikåremsor för halsringningar och kragar för pikétröjor. Resår finns också att köpa, med eller utan märke.

Många fabriker överproducerar metervaror för att säkra leveransantalet gentemot beställaren. Överskottet hamnar här liksom tyger med tryckfel, de som fått fel nyans i infärgningen eller har andra defekter.

Det händer också att beställaren ändrar sig och inte vill ha tyget de först tänkt, eller att de avbeställer för att leveransen har blivit för sen för att komma i butik i tid.

Tygerna säljs per kilo och köparna är mindre producenter som tillverkar kläder för den indiska marknaden. Därför finns också alltid basfärger till försäljning, gjorda enbart för denna marknad. De tygerna är fint packade i plastpåsar till skillnad från överskottsmetrar som kommer buntvis.

Ibland kommer överskott från industrin osorterat i stora säckar. Då finns det dom som arbetar med att sortera stora, mellanstora och små bitar från varandra i nya säckar och sedan säljer dem vidare, i olika prisklasser.

Hyllmetrar av färdiga pikékragar i alla färger man kan tänkas behövaRemsklippning

dröm eller mardröm ...?

The street is one kilometer long with small outlets of jersey fabrics in bundles, in sacks and in smaller pieces for collars. Elastic band is also availbale, with or without branding.

Most factories over-produce fabrics in order to secure the order quantity to the buyer. The excess ends up on this street along with fabrics with defects such as printing and dyeing mistakes.

Not out of the ordinary is also that the buyer changes the order, cancels the order or that the deliverytime cannot be met (which means prodcts will not be in store in time).

Excess fabrics are sold by kilo and the buyers are local producing clothes for the Indina market. 

There are always basic colours availbale, made only for this market. Those fabrics are neatly packed in plastic bags, as opposed to the excess that comes in loose bundles.

Sometimes excess comes as waste, unsorted form the factories. There are people workig with sorting large pieces from medium size pieces and small pieces. These are again sold and have the price varies according to size.