Idag hade vi besök av Sven Kempe på Linum som vi båda har känt och arbetat för i många år. Katarina B som formgivare i ca 17 år, sedan sin tid som elev på Konstfack.
Katarina E arbetade för Sven som produktutvecklare på Linum i 12 år.
Den här veckan är vi på väg till Indien med Re Rag Rug och det är extra roligt att träffas och prata om Indien, hur Sven i januari 1966 reste dit vilket sedan ledde till att han startade Linum, vikten av bra relationer och god design.
Innan vi hunnit sätta oss säger Sven att "Indien är som en myrstack, fyllt av kreativitet och fascinationen av att allt är på väg och tar vägen någonstans " och att "om ett behov uppstår (som det gör världen över) finns det alltid någon som tar tag i det. Hittar på en lösning."Nöden är, som vi sagt så många gånger, uppfinningarnas moder och Indien är ständigt redo att förändras.
Han drar sig till minnes det absolut motsatta förhållandet vid en resa till Sovjetunionen 1989 för att undersöka möjligheterna att göra hopfällbara barnvagnar (här måste vi fylla i att Sven är idédriven och alltid har många projekt på gång, allt från barnvagnar och blöjor till kylcontainrar och vattenrening).
Trots att det var så sent som 1989 och landet var i förändring producerade man barnvagnar anno 1920-tal och det var omöjligt att ändra på. På sin höjd importerades vagnar från Östtyskland av 1930-talsmodell. I samma byggnad producerades av gammal vana skidor modell Gustav Vasa trots att ingen ville använda dem.
Tolken som de hade med sig sa att det skulle dröja 50 år (!) innan någon förändring skulle ske, detta till skillnad från de 5-10 år Sven gissade att det skulle ta.
Tillbaka till Indien. Det var inte entreprenören eller företagaren Sven, 22 år, som drogs dit utan ett sex månaders småindustriprojekt för Svenska Kyrkans mission. Utbildad lågstadielärare, för att det är det viktigaste yrke en man kan ha, var det också viktigt för honom att göra nytta. Inte för att han säger att han trodde att han skulle uträtta så mycket under den korta vistelsen. Resan fick han bekosta själv men fickpengar tillhandahölls.
Projektet var i Palam, en liten by utanför Tirupur där man tillverkade tvålar och lädervaror. Det bedrevs ett mindre jordbruk och det fanns ett tegelbränneri. Tegelbrännarna var också duktiga på att fånga kobror! Det fanns i detta lilla samhälle också två vävarfamiljer.
Garveriet sköttes av kastlösa och där fanns tre personer som tillverkade sandaler.
Det gick till så att en kund kom, foten ritades av och tre dagar senare kunde man hämta sina färdiga sandaler.
Här tog entreprenören Sven sina första sandalprydda steg och han fick idén att sälja dem även i Sverige. Eftersom projektet inte kunde bedriva export fick han lösa problemet på egen hand och den nyfunne vännen Palaniswamy blev exportör och Sven blev importör.
Sandaler och tvålar tillverkas fortfarande på Palam. Hur sandalerna blev tyger som blev Linum skall vi berätta mer om snart. Liksom om ripsmattorna som blev ett av Linums signum.
