Det är bekvämt att stå stadigt, med fast mark under fötterna.
Tänker på alla liknelser som handlar om det, eller om hur det är att inte ha det,
t ex då man beskriver känslan av att hela marken sviktar eller att vara rund under fötterna.
Man kan tycka sig gå på osäker, sank eller minerad mark eller som på gungfly och inte stå säkert eller stå med båda fötterna på jorden.
Att gå som på moln, känna sig upplyft eller som Bambi på hal is.
Gå som på glödande kol eller ha tuggummi eller klister under fötterna.
Man kan också gå i taket eller se någonting som att det vore uppåt väggarna.
En del saker går som på räls, någon glider fram på en räkmacka, halkar in som på ett bananskal.
Vägen som man vandrar kan vara rak eller slingrig, smal eller bred.
Det är bara att sätta den ena foten framför den andre och traska på, även då livet är som en lång balansakt.
Ibland är man ute på djupt vatten, en avgrund öppnar sig under en och så kan man gå på grund.
Det sägs att man ska hålla sig på mattan och plötsligt kan någon/något drar bort mattan under fötterna på en.
Jag vet många med mig som aktar sig för A- brunnar, men gärna kliver på dem med K på.
Det finns dom som undviker strecken mellan stenläggningar på gator och torg lika självklart som det är regel i Hoppa hage. Uppritade hagar för att hoppa i och Twistercirklar som får en att slå knut på sig själv.
Alla dessa tankar väcker lust till nya mattor...
