Det är bekvämt att stå stadigt, med fast mark under fötterna.
Tänker på alla liknelser som handlar om det, eller om hur det är att inte ha det,
t ex då man beskriver känslan av att
hela marken sviktar eller
att vara rund under fötterna.
Man kan tycka sig gå på
osäker,
sank eller
minerad mark eller som
på gungfly och inte
stå säkert eller
stå med båda fötterna på jorden.
Att
gå som på moln,
känna sig upplyft eller som
Bambi på hal is.
Gå som på glödande kol eller ha
tuggummi eller
klister under fötterna.
Man kan också
gå i taket eller se någonting som att det vore
uppåt väggarna.
En del saker
går som på räls, någon
glider fram på en räkmacka,
halkar in som på ett bananskal.
Vägen som man vandrar kan vara rak eller slingrig, smal eller bred.
Det är bara att
sätta den ena foten framför den andre och traska på, även då
livet är som en lång balansakt.
Ibland är man
ute på djupt vatten, en
avgrund öppnar sig under en och så kan man
gå på grund.
Det sägs att man ska hålla sig på mattan och plötsligt kan någon/något drar bort mattan under fötterna på en.
Jag vet många med mig som aktar sig för A- brunnar, men gärna kliver på dem med K på.
Det finns dom som undviker strecken mellan stenläggningar på gator och torg lika självklart som det är regel i
Hoppa hage. Uppritade hagar för att hoppa i och
Twistercirklar som får en att slå knut på sig själv.
Alla dessa tankar väcker lust till nya mattor...